Pannissen!

Ibland vet jag inte vad jag håller på med eller hur jag tänker och agerar.
Det bara kommer, men på något vis kör man in sig själv på ett spår och fastnar så lätt.
Det går inte att bara byta bana. Det är som att springa i ett hjul, runt, runt, runt.
Jag tror jag har hamnat där nu.
Tänk att så mycket får plats i min lilla skalle.
Varför är man aldrig riktigt nöjd? Varför ska man alltid hitta fel.
Man får bevis på en sak men gör sig blind för att se förändringen.
Man kör på sin bana, sitt spår, självklart har jag rätt, jag intalar i alla fall mig själv det.
Jag vet att jag vet bättre nu än då, jag förstår siffrors innebörd, jag ser att värdet minskar men värdet av det hos mig ökar inte. Jag tror inte på siffrornas innebörd, äsch de där är bara idag i morgon står något helt annat på skärmen men faktum är att det inte spelar någon som helst roll vad skärmen visar så länge man trivs med sig själv, men det vägrar man att förstå.
Och allt detta har med självförtroende att göra, är det någonstans det inte riktigt går som man vill kör man fast och tror att det inte är någonting som funkar i stället, visst är det sjukt?!
Som nu när jag inte är på topp då hittar jag fler fel och brister i stället för att se till de som fungerar.

Jag ser mig själv som en usel kompis, jag saknar så mycket men vad hjälper det när man inte kan göra någonting åt det?! Man vill så mycket men det är så lite som går.
"En hund jag kände dog för en vecka sen
Och några dagar senare dog hans hundkamrat
Dom kände varandra fanns ingen poäng att leva utan en bästa vän
Jag förstod det inte då men nu vet jag....."
Jag börjar förstå innebörden av texten, inte så att någon har dött men det är som att någonting har dött och det gör ont i hjärtat och är jobbigt.
Jag vill finnas där och vara en del av er och eran vardag så som jag vill att ni ska vara en del av mig och mitt liv. Ni saknas mig men frågan är om jag saknas er. Jag hoppas det men vad vet jag?! Jag lever i min värld ni i eran, vi som bästa vänner va, vad finns nu kvar? Det känns som om att allt man en gång hade gemensamt har blåst sin väg, man är som främlingar och vet inte riktigt hur man längre kan och ska bete sig, det är så konstigt alltihop, en enda röra.

Du är så bräcklig det kommer att krossa dig